Till läsaren:
Under tusentals år har gräshopporna varit mänsklighetens gissel. I Mellanöstern finner man dem avbildade på femtusenåriga muralmålningar. De grekiska filosoferna påstod att gräshopporna en gång varit människor. Då gudarna tog med sig musiken till världen, blev människorna så entusiastiska att de glömde bort att äta och dog. De blev syrsor – sirkkor, nu får de sjunga för evigt!
Här följer några glimtar ur Jyväskylä Sirkkors ursprung. Texten och bilderna härstammar från intendent Erkki Fredriksons utmärkta verk ”Den fyrfaldiga manskvartetten Sirkkorna”. Bilderna har sitt ursprung i Mellersta Finlands Museums bildarkiv.
Bilden av restaurangen i Strandparken tillhör Antero Salojärvis vykortssamling.
Jyväskylä stad grundades 1837 på en gammal marknadsplats som låg i skärningspunkten för ett flertal transportleder. Stadens liv förblev ganska stillsamt fram till 1860-talet då de första finskspråkiga lärdomssätena började ge Jyväskylä ny stimulans. Staden blev så småningom den finskspråkiga bildningens centrum. Trävaruhandelns högkonjunktur på 1870-talet bidrog till stadens tillväxt, byggverksamheten stimulerades och tjänstesektorn förbättrades.
Den nygrundade stadens tidigaste musikframträdanden bestod av marknadsmusikanternas uppträdanden. Musik av högre status spelades av den så kallade Laxgossarnas (Lohenpojat) trio för Badanstaltens gäster i Strandparken sommaren 1855.
År 1859 fick jyväskyläborna lyssna till studenternas kvartettsång och fr.o.m. följande decennium konserterade många berömda musiker och sångare i staden.
Man grundade ett folkskolelärarseminarium i Jyväskylä 1863. Ända frän början hade det ett musikaliskt inflytandet på staden. Seminariets lektor i musik, Erik August Hagfors, lade grunden för Jyväskylä rykte som musikstad och speciellt den finskspråkiga körsångens hemstad. Under hans ledning nådde elevkörerna upp till höga musikaliska prestationer.
Under hösten 1865 grundade Hagfors Jyväskylä Enskilda Sångsällskap som bestod av medlemmar bland stadens invånare. Sällskapet verkade dock bara några få år. En annan kör med medlemmar som bestod av stadsbor, Jyväskylä Sångsällskap, verkade i stället något längre, från början av året 1878 ända fram till första delen av 1880-talet.
Jyväskylä blåsorkester var sin tids stadsorkester. Den grundades 1877 med stöd av medel från staden och hade tur att få tre framstående musikanter som ledare. Under Gustaf Kocks, Gustaf Dahlströms och Emil Pahlmans ledning framträdde Jyväskylä blåsorkester med stor framgång på ett flertal offentliga sång- och musikfester. Orkestern uppträdde ofta både med egna konserter och genom att delta i programverksamheten i olika sammanhang, samt stod för högklassig dansmusik.
En ganska bra illustration på Jyväskyläs nivå som musikstad utgör det faktum, att Folkbildningssällskapets sång- och musikfester fick sin begynnelse just i Jyväskylä. Åren 1881, 1884, 1887 och 1890 hade stadens blåsorkester, liksom också seminariekörerna, stora framgångar under sång- och musikfesterna som hölls i Jyväskylä.
Musiklektor Hagfors’ liksom hans efterträdare P. J. Hannikainens banbrytande utgivning av finsk körlitteratur samt deras rika egna musikaliska produktion, förstärkte bilden av Jyväskylä som den finska körsångens hemstad.
Den första blomstringstiden för musikutövandet i Jyväskylä slutade vid 1890-talets början. Musikverksamheten på seminariet var dock fortfarande av hög klass, men både blåsorkestern och stadens körliv saknade skicklig ledning.
Vid slutet av seklet väcktes musikintresset pånytt. Olika sorters sammanslutningar, t.ex. Frivilliga Brandkåren, Arbetarrörelsen och Handelsgillet samlade körer och blåsorkestrar bland sina medlemmar.
Under våren 1899 förberedde man sig i Jyväskylä med stor iver för nästa, till den 14 och 15 juni, bestämda sångfesten. I samband med den lokala sångfesten var avsikten att Folkbildningssällskapets 25-årsmöte skulle hållas.
Den av arkitekten och seminarielektorn Yrjö Blomstedt ritade musikestraden, en träkonstruktion i nationalromantisk stil, blev lagom klar till sommaren 1899 års sångarfest och dess huvudscen.
Vårt lands statsrättsliga läge var dystert efter publiceringen av februarimanifestet. Oändliga sensurstridigheter, upprepade förbud för tidningsutgivning och provokationer var det centrala nyhetsstoffet på tidningarnas sidor under våren 1899. Angrepp, under täckmantel av liknelser och lagliga meningsyttranden avsedda att reta myndigheterna, visade på förtryckt handlingsvilja. Bekymret hos gemene man angående fäderneslandets öde, inverkade också på sångarfestens förberedelser.
Entusiasmen inför sångarfesten åstadkom ett växande intresse för utövande av själva sångarverksamheten i Jyväskyläs körer, detta ledde också till att en ny kör bildades.
En manskvartett framträdde för första gången vid Jyväskylä Arbetarrörelses kvällssammankomst, under ledning av P.J. Hannikainen, och framförde tre sånger: Sångarhälsning av Grieg, sången Sirkka av Järnefelt och Mitt hjärtas sång av Sibelius. Detta framträdande av den namnlösa manskvartetten vid Arbetarrörelsens kvällssammankomst kan anses vara Sirkkornas premiärframträdande. I festsalen på mansseminariet den 15.4.1899 framförde den då ännu namnlösa kvartetten, som två av sina första nummer, stycken som sedan kom att bli Manskören Sirkkornas signatur. Sångarhälsning av Grieg var konserternas öppningsnumret under flera av de första åren och Sirkka av Järnefelt blev namngivare och en sorts programförklaring.
Sirkka-sången, tonsatt av Armas Järnefelt och med ord av Samuli Kustaa Kallio, var tillägnad Studentkårens Sångare. Den var redan i början av våren 1899, tillsammans med två andra sånger, anmäld till programmet för sångargrupper för mansröster vid sommarens sångarfest. De två andra sångerna var Terve Suomeni maa av Emil J. Genetz, Pellavan kitkiä av Oskar Merikanto och Sirkka av Järnefelt. Dessa publicerades på seminarielektor Jaakko Länkeläs bekostnad och på hans ägandes Jyväskylän Kirjapaino våren 1899.
Några dagar efter Arbetarrörelsens sångsällskaps afton, annonserar den nybildade kören i tidningen Keski-Suomi: Sirkka, övning i kväll precis kl 7. Körmedlemmen och forstmästaren Ernst ”Pulle” Blumenthal hade föreslagit körnamnet Sirkka som antogs. Under våren 1899 annonserade kören sina övningar ytterligare två gånger, den 27.4 och den 13.5.
Den fyrfaldiga manskvartettens första porträtt: Övning hållen i G.A.Stoores hem. Övre raden fr. vänster: Sanmark, Wadenstrjerna, Sundlöf, Kanniainen, Candelin. Nedre raden: Lönn, Blomstedt, Hannikainen, Konsin och Hedman.
Betr. Sirkkornas deltagande i sångarfesten i juni, finns det inga säkra uppgifter bevarade. Således blir detaljerna bara förmodanden. Vid förberedelserna för festen nämns Sirkkorna däremot ofta. P.J.Hannikainen var festligheternas chefsadministratör. Kyösti Kanniainen satt med i organisationskommittén och fungerade naturligtvis som reporter. Emil Candelin, Kalle Mård, Yrjö Blomstedt och Emil Sanmark jobbade i utsmyckningsskommittén och flera andra med mindre uppgifter. Sirkkornas andel i sångarfesten tycks till större delen ha bestått i organisation, mindre av deltagandet i sången. Då Studentkårens Sångare konserterade på sångarfesten, sjöng förmodligen de Sirkkorna med, som tillhörde kören. Att de deltog i Manskörernas gemensamma uppträdanden kan man vidare förmoda.
En av höjdpunkterna under festen var musikspelet ”Väinämöisen laulu” som baserade sig på kompositioner gjorda av P.J. Hannikainen och Karl Flodin. Desto mer om deltagarna eller musikspelets innehåll berättar inte tidningsreferaten. Det uppenbart fosterländska och underförstått kritiska mot förtryckarväldet i spelets innehåll, avhöll tidningarna från kommentarer. Följden av för frimodiga tidningsskriverier, ledde lätt till en av myndigheterna beordrad nedläggning. Bland sångarna i uppträdandet i Jyväskylä lär bland deltagarna även funnits medlemmar av Sirkkorna.
Det officiellt grundläggande mötet för Manskören Sirkat avhölls på Strandparkens restaurang den 20 september 1899. Detta alltså ett halvt år efter första framträdandet. Man vet inte om det administrativa grundandet glömts bort, eller om det var ett uttryck för det i tiden rådande förbudet mot att grunda nya sammanslutningar.
Strandpaviljongen där mötet av körens grundande hölls. Paviljongen låg på sin tid ungefär vid nuvarande Vasagatan.
Det grundläggande mötets ordförande var Eugen Mansnerus och sekreterare var Wille Lönn. Dessa valdes även till motsvarande befattningar inom kören. Det verkar som om man senare glömt bort detta beslut, ty som körens enda ”fiskal” titulerades G. A. Stoore, som fungerade som kassaförvaltare. Andra paragrafen i mötesprotokollet visar på betydelsen av sångarfesten betr. körens födelse: ”Inspirerade av förra sommarens sångarfest och de då givna konserterna – speciellt de av Y.L. (Studentkårens Sångare)- beslöt de närvarande enhälligt att grunda en manskör i Jyväskylä.”
Tredje paragrafen fastslår körens namn: ”Sirkat” godkändes som körens namn.
I mötet beslöt man till slut att välja lektor P.J. Hannikainen till körens ledare och övningar beslöt man att hålla en gång per vecka.
Hotell Wahlgren (nuvarande namn Nikolainkulma och idag säte för Jyväskylä stads kulturcentrum). Uppe på Hotell Wahlgrens vind låg Sirkkornas helt egna kabinett vars väggar pryddes av humoristiska nidteckningar av ”fuktiga” kvällssitsar. Dessa utrymmen har bevarats i nästan ursprungligt skick.
Med hjälp av fakta ur två krönikor på rim, matriklar och andra publikationer, fotografier samt karikatyrteckningar har det varit möjligt att beskriva körens medlemmar ganska noggrant. Den av Kyösti Kanniainen rimmade, år 1901 publicerade, Sirkkornas hjältesång framfördes från början av femton sångare. Under kvällssamvaron då krönikan första gången framfördes, rimmade Yrjö Blomstedt på flytande Kalevala-versmått t.o.m. en beskrivning av Kanniainen som krönikans sista vers. Det av Kanniainen rimmade folkliga versmåttet haltar ganska mycket, men t.o.m. som sådant innehåller dikten läckra beskrivningar av förutsättningarna för Sirkkornas begynnelseöden. Kanniainen illustrerar i krönikan detaljrikt varje sångares yttre, skäggets yvighet, bukens rundning eller vadernas bågar, men beskriver även sinnelag och den musikaliska läggningen.
Den av Pulle Blumenthal producerade svenskspråkiga dikten Talangfulla Sirkor är skriven på flytande versmått och till sitt språkbruk lekfullt. Melodin till När judarna drogo från Egypten ut framfördes som rimmad krönika vid premiären av tenoren August Laurén. Denne skrev dessutom till diktens slut tvenne verser tillägnade Pulle Blumenthal.
Den av Kanniainen komponerade Sirkkornas hjältesång, men troligen även Blumenthals Talangfulla Sirkor, är komponerade till körens tredje årsfest våren 1901. Det är möjligt, att festen var en liknande musikaliskt-dramatisk kvällssammankomst strax efter konserten 27.4.1901, till vilken Blumenthal tillverkade sedermera presenterade praktfulla inbjudningsbrev och matsedlar. Var Pulle Blumenthals penna flytande beträffande rimsnideri, var den det framför allt vid träffande karikatyrers och otaliga dekorationers producerande. De av honom tecknade och målade väggmålningar i vindskabinettet på Wahlgrens Hotell och på de förutnämnda matsedlarnas illustrationer återfinns det rikligt med skickligt utförda typiska beskrivningar på Sirkkornas medlemmar.
I den följande av krönikeverser levandegjorda matrikeldelen, presenteras 20 Sirkka-sångare som spelade en central roll i begynnelseskedet.
I doktor Ville Puttonens 50-årshistorik presenterade deltagare, verkar antalet 16 troligt bland dem som var med från början. Hans bedömning angående doktor Edvin Hagfors tillfälliga medlemskap verkar välgrundat. Bokhandelsbiträdet Hjalmar Landstedts deltagande i körens verksamhet verkar också endast tillfälligt. I körens 50-årsmatrikel presenteras de här nämnda 20 sångare samt under åren 1900-1901 anslutna, bl.a. juristen Ivar von Zweygberg, lagerchef Viktor Buur samt bröderna, apotekaren Arthur Marttinen och stationschef Valter Marttinen. Då de inte finns med i ovanstående publikations källor, har man inte sett det motiverat att presentera dem.
Krönikornas första verser fungerar som inledning till presentationen av körens fasta medlemmar:
Af körer som startats i J:kylä stad
Ej finnes en enda så munter och glad
Som "Sirkornas" manliga, välkända kör
Med kry dirigent och en egen kassör!
För öfrigt är kören det svarar jag för
:,: En fan så talangfull och klingande kör:,:
Fil.mag. och seminarielektor, kompositör. Född 9.12.1854 i Nurmes, död 13.9.1924 i Helsingfors. Föräldrar kantor Heikki Hannikainen och Eva Wright, gift 1888 musiklärare Alfhild (Alli) Nikander. För manskören Sirkkornas musikaliska utveckling var det av avgörande vikt, att kören som sin första ledare fick den bästa möjliga dirigenten, Jyväskylä Seminariums musiklektor P.J. Hannikainen. Han tog studenten vid Jyväskylä lyceum 1875 och utexaminerades som magister i kemi 1882 från Helsingfors Universitet.
Jyväskylä Seminariums första musiklektor var E.A. Hagfors. Körframträdanden ledda av honom gav lyceisten Pekka Hannikainen de första intrycken av körmusik. Under hela sin studietid var han en ivrig deltagare av studenternas musiceranden. Han var med bland dem som grundade Studentkårens Sångare och var verksam som körens ledare 1881-1886. Under sångarfesten 1884 besökte Hannikainen sin gamla skolstad Jyväskylä och var Studentkårens Sångares dirigent.
Efter avlagda musikteoretiska examina tilldelades honom behörighet för musiklektorstjänsten vid Jyväskylä Seminarium. Han utnämndes 1893. Han fortsatte sin föregångare E.A. Hagfors påbörjade arbete som utvecklare av den finska körmusiken. Han redigerade och publicerade körlitteratur. Hannikainens mångfaldiga kompositioner hör allt fortfarande till de flesta körers grundrepertoar. Hans hustru, lyceets musiklärare Alli Hannikainen grundade och ledde den allt fortsättningsvis livaktiga damkören Vaput. P.J. Hannikainens välkända musikersöner hade beröringspunkter med Sirkkorna. Den internationellt ryktbare kapellmästaren Tauno Hannikainen var t.ex. i tillfälle att leda den av sin far grundade manskören Sirkat på sommaren 1945 vid Jyväskylä sångarfest under framförandet av Olympia-hymnen.
P.J. Hannikainen var körens ledare under åren 1899-1903. Han blev Sirkkornas förste hedersmedlem.
Go' vänner, ni känner ju alla den man,
Som oss dirigerar och hurligt för an.
Hans "pinne", som skötes med instinkt och makt
Har lärt hvarje "Sirkka" att hoppa i takt.
Refrängen skall därför och ljuda så här.
:,: Att så talangfull den Pekka dock är.:,:
Järnbaneingenjör, född 22.11.1850 i Brahestad, död 27.7.1905 i Jyväskylä (Petäjävesi). Hans föräldrar var handelsman Anders Gustaf Candelin och Elisabet Andriette Laureus, gift 1882 med Elin Charlotta Sofia von Konow.
Då han avlagt civilingenjörsexamen fick han tjänst inom statens järnvägar 1882. Han utnämndes 1898 till järnbaneingenjör på sträckan Suolahti-Haapamäki. I Jyväskylä var Candelin medlem av stadsfullmäktige under åren 1900-1905 samt föreståndare för räntekammaren 1898.
Candelin dog genom olycksfall i en järnvägsolycka i Petäjävesi. Invid järnvägen vid olycksplatsen har man rest en minnessten.
Candelin, med de yviga mustascherna, sjöng andra bas i kören åren 1899-1905.
"Gubben är gammal" - sej, har ni hört den
I lätt tremulando gå nånsin igen?
Vår stor-sirkka han har sin egen bravur
Att framtremulera sin rull-bas i dur.
Visst måste man säga om vår ingengör,
:,: Att fan så talangfullt sin rullbas han för:,:
Stationsföreståndare. Född 19.10.1870 i Kivijärvi (Vånå), död 18.4.1921 i Helsingfors. Hans föräldrar var kyrkoherde Viktor August Konsin och Ida Emilia Sulin, gift 1901 med Alma Augusta Lagerstam.
Väinö Konsin började i Jyväskylä lyceum 1882 och fortsatte sedan sin skolgång i Helsingfors grundskola. Han verkade vid Statens Järnvägar fr.o.m. 1891 och sedan, då banan till Jyväskylä blivit färdig 1897, blev han stationsskrivare av I klass vid Jyväskylä station. Till stationsföreståndare i Aura utsågs han 1918.Under sin vistelse i Helsingfors hade Konsin fått sångarerfarenhet bl.a. i operaframträdanden.
I Sirkkorna sjöng han andra bas åren 1899-1918.
Vår rullbas secundo sku' ta permission
Och "stritta" - men nu har han tagit reson.
I stället har roar oss andra så nöjd
Med enstaka skämt under pausernas fröjd.
För resten är Väinö blott nyssgift och kär,
:,: Fan så talangfull den Väinö dock är.:,:
Chef för ett bokbinderi, född 21.9.1868 i Tammerfors, död 13.1.1949. Hans föräldrar var brevbäraren Kalle Mård och Fredrika Henriksdotter, gift med Emilia Aleksandra Björkman.
Kalle Mård blev elev vid Jyväskylä förberedande skola 1878. Efter skolgången öppnade han en korvhandel i staden 1880, men efter en tid gick han i bokbindarelära. Han avancerade sedan till bokbindaremästare och sedan till chef för Gummerus förlags bokbinderi.
Under den Wrightska tiden i arbetarrörelsen var Mård en ivrig anhängare av Jyväskylä Arbetarrörelses verksamhet. Han anslöt sig till rörelsen1889, valdes till sekreterare 1898 samt till ledamot av styrelsen. Utsänd av Rörelsen gjorde han en studieresa till Tyskland 1895. Kalle Mård flyttade från orten 1901. I Sirkkorna sjöng han andra bas bara ett par år. Före Sirkkorna hade han sjungit i Jyväskylä Sångsällskaps blandade kör.
Mårdens Carolus är mager och trygg,
gladelig, vändelig, stillsam och snygg.
Till böcker och luntor han släpper sitt skin,
Men bäst pryder Mård-pälsen ägaren sin.
Som slutkläm vi sjunga om hans karaktär,
:,: Att så talangfull den Kalle dock är.:,:
Provisor, född 3.3.1878 i Viborg. Hans föräldrar var poliskonstapel och jaktfogde Gustaf Taberman och Emilia Kristina Westberg.
Ferdinand Tabermans syster, Ida Wilhelmina Taberman, var lärarinna i tyska och handarbete i Jyväskylä Flickskola.
Körens yngste medlem, Ferdinand Taberman kom antagligen till Sirkkorna genom uppmuntran av sin yrkesbroder Seeni Mansnerus. Han sjöng andra bas i kören under åren 1899-1905.
Bland "Sirkkorna" finns och en ung Taberman,
Som fyller ut basen så ledigt han kan.
I samkväm med kvinns är han ledig och lätt,
Hans vals går som en Lavemang-sprute-skvätt.
Ej under om tösarne gnola så här:
:,: Att så fan talangfull den Ferdinand är.:,:
Stationsföreståndare, född 14.3.1867 i Lapinjärvi, död 10.3.1924 i Helsingfors, hans föräldrar var underkapten Evert Johan Knut Wadenstjerna och Olga von Ammondt. Gift 30.8.1891 med Elin Alina Konsin.
Han tillträdde i tjänst hos Statens Järnvägar 1888 och utnämndes till stationsinspektor i Leppävesi 1899 och 1908 fick han förflyttning till Grankulla som stationsföreståndare. Wadenstjerna var svåger till Väinö Konsin. Han åkte flitigt med sin dressin från Leppävesi station till Sirkkornas övningar. Wadenstjerna sjöng första bas åren 1899-1906.
Skäggfager, skinnmager, vänsäll och nöjd
Står såsom flygelman Hugo förtöjd.
Troget han kommer med ånghäst till sta'n
Till sirkornas öfning - där hjälper ej fan.
Af hjärtat vi därför ock sjunga, mon chère
:,: Att så talangfull den Hugo dock är.:,:
Kassör, född 20.7.1870 i Tammerfors. död 17.11.1949 i Jyväskylä. Hans föräldrar var bryggerimästaren Emanuel Wilhelm Lönn och Maria Mathilda Siren. Gift med Alma Dagmar Peltonen.
Ville Lönn förskaffade sig bryggerimästarutbildning liksom hans far hade gjort. Han flyttade till Jyväskylä från Joutsa, där han hade verkat som direktör för bryggeriet i Joutsa. I Jyväskylä var han ledare för Jyväskylä Ölfabrik fram till år 1910. Efter detta verkade han som kassör vid Jyväskylä Sparbank ända fram till slutet av 1930-talet. Han var representant för en cykelfabrik och var delägare i olika företag. Ville Lönn var en storsamlare av frimärken, fjärilar och fågelägg. Han var även skicklig som konservator av olika djur. Trots sina många intressen hann han även vara medlem av stadsfullmäktig under åren 1914-1916.
Vännerna Ville Lönn, Seeni Mansnerus och G.A. Stoore var en oskiljaktig trio både på vårliga laxfångarfärder, höstliga och vintriga jaktresor liksom även på segelturer på Päijänne sommartid.
Lönn, som i Sirkkorna sjungit första bas under ett halvt århundrade, skötte många förtroendeuppdrag för kören. Han var ordförande 1917-1923, medlem av ledningen 1926-1927 och medlem av musikrådet 1929-1930. Han utsågs till hedersmedlem i kören.
Ölbryggar Ville så säflig och still,
Ibland vet man knappast att Ville är till.
Men när första basen fått ton och ger hals,
Då frågar ju ingen af Ville - hva' falls?
Men sången, den klingar, som klinga den plär
:,: Att fan så talangfull den Ville dock är.:,:
Apotekare. Född 24.10.1868 i Kivennapa, död 23.31952 i Jyväskylä, hans föräldrar var tulltjänsteman Petter Wilhelm Mansnerus och Mathilda Kristina Kiljander. Gift 1899 med Olga Maria Lilius.
Han gick sex klasser i Jyväskylä Lyceum och kom därefter i tjänst hos sin morbror, apotekare Frans Kiljander, 1888. Han avlade provisorsexamen 1896 och blev sedan 1904 apotekare på samma apotek. Han verkade över sextio år under sin livstid på detta samma apotek.
Seeni Mansnerus var vid sidan om sitt apotekarvärv delägare och medlem i ledningen av ett flertal företag. Han var verksam i stadsfullmäktige 1908-1913 och efter frihetskriget deltog han skyddskårens olika uppgifter.
Laxmete, jakt och turerna på Päijänne var favoritsysselsättningar. I sin ungdom var Seeni Mansnerus en framstående gymnast och konståkare.
Vid sidan om musikintresset var han väl insatt i andra konstformer, speciellt litteratur och bildkonst. Seeni Mansnerus hann med att sjunga första bas i Sirkkorna under nästan ett halvt sekel.
Han verkade som ordförande för kören 1923-1928, viceordförande 1917-1923 och 1928-1931 var han ledningens extraordinarie medlem 1931-1933. Han utsågs till hedersmedlem i Sirkkorna 1925.
O Seni, O Seni recepti tar mot
Och följer så noga hvar pricka och not,
Var en bland de första i sirkornas kör,
Han tjänat den troget allt tilla dess favör.
Hans gärning af skalden besjungas så har
:,: Att fan så talangfull och Seni' han är.:,:
Med.lic. Född 5.6.1870 i Jyväskylä, död 27.4.1950. Hans föräldrar var hovrättsrådet, överforstmästare Adolf Wilhelm von Zweygberg och Augusta Sofia Rehnström. Gift 1901 Hilda Emilia Wichmann.
Yrjö von Zweygberg var född i Jyväskylä och började sin skolgång som klasskamrat till Seeni Mansnerus i Jyväskylä lyceum år 1879. Von Zweygberg tog sin med.lic. examen 1898 och sin verksamma tid var han chef för BB i Lahtis och fr.o.m. år 1924 privatpraktiserande läkare i Helsingfors.
Under sin studietid deltog Yrjö von Zweygberg ivrigt i olika musikaliska aktiviteter. Hans körer var Studentkårens sångare 1889-1891, Savon Kööri 1890, Muntra musikanter 1897 samt manskören Suomen Laulun 1901. Som en skicklig violinist deltog von Zweygberg och spelade kammarmusik i iflera kammarmusikföreningar. Hans bror var den världsberömde cellovirituosen Lennart von Zweygberg.
Bland Sirkkorna hann Yrjö von Zweygberg sjunga första bas endast under åren 1900-1901, i en del konserter t.o.m. som solist.
Bland säkra talanger vi har en solist,
En doktor, som dessutom är violinist.
Han har i sin skälla en klingande ton
En ton som af ton fått sitt namn baryton.
Där ljöd ockå efter vår sista konsert
:,: Att fan så talangfull den ge-org dock är.:,:
Apotekare. Född 1.11.1869 i Jomala på Åland. Hans far var Carl Laurén. Gift 1899 med Signe Ingeborg Englund.
Han utbildade sig till provisor och grundade i slutet av 1890-talet Jyväskylä Kemikalieaffär. Firman gick i konkurs 1908, efter det flyttade Laurén från orten.
Som medlem i Jyväskylä företagarförening verkade Laurén åren 1902-1906.
Den med oerhört yvig skäggväxt försedda Laurén sjöng andre tenor i Sirkkorna åren 1900-1908.
Buktalar August, ja, det är just jag,
Som sjunger så gärna i glädtiga lag.
Mg själf vill jag aldrig dock gifva beröm,
Det utan jag följer talangernas ström,
Jag vill blott man medger den sanningen här,
:,: Att fan så talangfull den August dock är.:,:
Forstmästare. Född 30.12.1869 i Muhos, död 27.2.1949 i Sippola. Hans föräldrar var Eduard Leopold Blumenthal och Mathilda Hedman. Gift 1:o 1900 med Sofia Elisabet Soini och 2:o 1923 med Helmi Maria Soini.
Den äldre av de två bröderna Blumenthal blev färdig forstmästare 1892. Efter att ha verkat som forstmästare på olika håll i Finland blev han 1898 forstmästare hos Halla OY med Mellersta Finland som verksamhetsfält. I Kymibolagets tjänst var Blumenthal fr.o.m.1916. Han hade flera olika förtroendeuppdrag i sammanslutningar inom sitt område.
Körerfarenhet hade Blumenthal gjort i Akademiska Sångföreningen 1893.
Arthur Blumenthal deltog i Sirkkornas verksamhet som andre tenor under åren 1899-1902.
Den yngsta af pappor med gladeligt mod
Är Blumis, som fått sig en liten klenod.
I glädjen han äfven hörs sjunga för två
Och det är ju intet att undra uppå.
Vår lyckönskan därför skall ljuda så här:
:,: Att fan så talangfull den Blumis dock är.:,:
Kontoristen Fridi Hedmans personuppgifter är mycket bristfälliga. Han var gift med Hilma Alina Ahlgren.
Han blev kontorist på Kankas Pappersbruk i slutet av 1890-talet som inflyttad från Sordavala. År 1906, på Snellmansdagen, förfinskade han sitt namn, lik tusentals andra. Hedman blev Heimola. Han flyttade 1907 till Tammerfors. Hedman sjöng både förste och andre tenor.
Rotundus- Rotunda- Rotundum dum- dum,
En andra tenor, som ej heller är stum.
Ni minns väl från fjor vår Rotunda aktris
Som fick uti Thalias tempel sitt pris.
Figuren och mispelet prägeln ock bär
:,: Att fan så talangfull Rotunda dock är.:,:
Arkitekt, seminarielektor, född 9.3.1871 i Helsingfors, död 6.12.1912 i Jyväskyä. Hans föräldrar var rektor Kaarlo Johan Blomstedt och Ida Wilhelmina Lindqvist. Gift 1899 med Paula Lovisa Forsman.
Yrjö Blomstedt utbildade sig till arkitekt vid Polytekniska Läroverket 1894, fick befogenhet som slöjdlektor vid Sordavala Seminarium 1895 och utnämndes följande år till kollega vid Raumo seminarium i teckning, slöjd och geografi. I dessa ämnen utsågs han till lektor 1898. Under sin studietid hade han gjort arkeologiska studieresor för inventering av de gamla stenkyrkornas gravstensbestånd i sydöstra Finland samt för undersökning och insamling av material för studier av de karelska byggnaderna och deras utsmyckning i Öst-Karelen.
I sin yrkesutövning, i sina många förtroendeuppdrag, museala och hanrverksmässiga intressen, liksom i sin utövning av arkitektur fick han på nationell nivå ett betydelsefullt inflytande.
På det kommunala området i Jyväskylä hade Blomstedt inflytande bl.a. som räntekammarens chef och vid utformandet av stadsplanen.
Yrjö Blomstedt hörde till Studentkårens Sångare åren 1891-1893. I Sirkkorna sjöng han åren 1899-1911 i stämmor både som förste tenor och som förste bas, i en del konserter även som solist.
Yrjö Blomstedts yngste son, den internationellt ryktbare kapellmästaren Jussi Jalas har i sina memoarer berättat, att Sirkkornas sång varit hans tidigaste stora musikaliska erfarenhet. Jussi Jalas var i tillfälle att redan i sin ungdom få dirigera kören år 1978 då den framförde, tillsammans med solister och Jyväskylä stadsorkester, Sibelius verk Tulen synty.
Nu titta på Yrjö, vår prima falsett,
Som endast har tomrum, där Kyösti har fett,
Att gärna han skämtar, det vet ju en hvar
Och aldrig han heller på vitzarna spar,
För Yrjö blir också refrägen så här
:,: Att fan så talangull den Yrjö dock är.:,:
Gymnastiklektor. Född 31.1.1864 i Karleby, död 29.1.1916 i Jyväskylä. Hans föräldrar var handelsman Gustaf Ferdinand Stoore och Brita Sofia Uhlbrant. Gift 195 med Anna Maria Swan.
Gustaf Stoore blev student vid Jyväskylä lyceum 1884, avlade gymnastiklärarexamen 1889 och examen i pedagogik 1895. Till sin gamla skola, Jyväskylä lyceum, återvände han som tjänstgörande gymnastiklektor 1887. Han fick fast anställning 1889. Stoore hade tidvis även hand om gymnastiklektorstjänsten i Jyväskylä Seminarium. Utom sin läraruppgift var han bl.a. Suomi-yhtiös försäkringsman.
G.A. Stoores flesta intressen hade anknytning till friluftsliv; han var en ivrig jägare och laxfiskare.Sjökaptenssonen, hemmahörande vid kusten, inspirerades framför allt av segling. Med hans stora, tvåmastade Tehi-slup gjorde Sirkkorna många utfärder på Päijänne.
De av G.A. Stoore tagna fotografierna av Jyväskylä och dess omgivningar vid sekelskiftet, ger en mångfacetterad bild av tidens gång. Stoore tillvaratog samtidigt begynnelsestadiet av Sirkkornas verksamhet genom dessa bilder.
Den mångsidiga musikaliska mannen G.A. Stoore sjöng som förste tenor i Sirkkorna åren 1899-1916. Han fungerade som körens förste kassaförvaltare 1899-1908.
Albert den Store, vår glad vivör,
Nog känna vi alla hans friska humör,
Hans turnips-lekamen är fyllig och skön.
Visst är han en prydnad för hela sitt kön.
Och se, Gustaf-Adolf i nunan han bär,
:,: Fan så talangfull den Albert dock är.:,:
Stationförståndare. Född 19.9.1872. Hans föräldrar var överkonduktören Johan Sundlöf och Karolina Rosenqvist. Gift 20.12.1900 med Thyra Henrietta Andersen.
Den endast ett par år i Jyväskylä verksamma Sundlöf, skötte stationskrivar -arbetet på Jyväskylä station. Senare var han bl.a. stationsföreståndare i Pinjainen.Kalle Sundlöf var medlem i Akademiska Sångföreningen åren 1893-1900 och i Sirkkorna 1900-1902.
Lill-Kalle Sundlöf så skrällande glad
Får tjäna som punkt för min långa tirad.
Hvar man får sig plats efter nymeter mått,
Därför är Kalle ock tagen så smått.
Att Kalle är gift vill jag framhålla här,
:,: Fan så talangfull den Kalle dock är.:,:
Huvudredaktör. Född 22.2.1871 i Uleåborg, död 22.6.1915 i Tammerfors. Hans föräldrar var Karl Adolf Kanniainen och Maria Ulrika Rosengren. Gift 1897 med Jenny Julia Repo.
Kyösti Kanniainen gick i skola i Uleåborg och rog studenten där 1890. Han studerade först i Helsingfors, men återvände utan att ha tagit någon examen till Uleåborg och blev tidningsman. Han verkade som huvudredaktör för tidningen Keski-Suomi i Jyväskylä 1894-1906 och var huvudredaktör för Tampereen Sanomat 1906-1915. Han deltog ivrigt i Keski-Suomen Maanviljelysseura, Arbetarrörelsen, Handelsmannaföreningen samt bland ledarskapet för andra fosterländska entustiaster.
Kanniainen var stadens representant i riksdagen 1905-1906 och allmänna kandidat för Mellersta Finlands representation 1914.
Han var en flitig föredragshållare, diktuppläsare och körledare vid många tillfällen.
Kyösti Kanniainen hade en grundlig körerfarenhet redan vid Sirkkornas grundande. Han hade deltagit i Studentkårens Sångare, Suomen Laulus manskör och lett bl.a. Manskören Sångare samt Jyväskylä Frivilliga Brandkårs sångare.
Efter att P.J. Hannikainen avsade sig ledningen för Sirkkorna 1903, blev Kanniainen hans efterträdare.
Känd för sin höga, klara tenorstämma sjöng Kanniainen i Sirkkorna 1899-1906, tidvid även som solist vid konsertframträdanden.
Prima tenoren med bröstton så klar,
Som Äänn'koski ölet hos Piilonen bar,
Den välfödda mannen med guda humör,
Som fyller hvart tomrum i Sirkkornas kör,
O, skåden den glädje hans anlete bär,
:,: Fan så talangfull den Kyösti dock är.:,:
Forstmästare. Född 7.6.1873 i Muhos, död 31.3.1933 i Helsingfors. Hans föräldrar var överforstmästaren Eduard Leopold Blumenthal och Matilda Hedman. Gift 1910 med Toini Castrén. Pulle Blumenthal blev student 1894 och färdig forstmästare 1898. Han skötte statens revirforstmästares vakanser bl.a. i Jämsä och Viitasaari revir både före och efter sekelskiftet. Blumenthal flyttade från Mellersta-Finland till forststyrelsen, först som kanslist och sedan som underforstmästare. Han utnämndes till forstmästare i Turtola revir 1906 och till Kemi revir i motsvarande ställning 1909. Han fick sjukpension från denna tjänst 1928.
Pulle Blumenthal sjöng liksom brodern under sin studietid i Akademiska Sångföreningen år 1895. Till Sirkkorna hörde Pulle Blumenthal 1899-1901 då han sjöng andra bas. Körens namn Sirkkorna var hans förslag. Teckningar gjorda av Pulle Blumenthal på matsedlar och inbjudningskort och uttrycksfulla målningar på väggarna i körens vindskabinett är en enastäende källa för studier av Sirkkornas tillblivelsestadium.
Ni kännen ju Pulle vår stor artist
Som alltid är munter och aldrig är trist
Ja Pulle är sirkornas muntraste själ
Det medges af alla, det vet jag så väl
Och derför så sjunga vi alla så här
:,: Att väldigt talangfull den Pulle dock är.:,:
Dekorationsmålare. Född 27.8.1870 i Tammela, död 4.3.1900 i Jyväskylä, hans far var Karl Sanmark.
Uppgifter om Emil Sanmarks levnadsöden är tyvärr få. Det mest synliga spår av Sanmarks korta livsverk, är de konstnärligt utförda takmålningarna och friserna i festsalen och trappuppgångarna i Jyväskylä kommunalhus. Hans målerifirma, som ofta annonserade i de i Jyväskylä utkommande tidningarna, utförde även en del dekorationsmålningar i privathus. Utanför sitt arbete deltog Sanmark bl.a. i ungdomsföreningsverksamhet.
Emil Sanmark var i tillfälle att delta i Sirkkorna som andre bas endast under ett år, 1899-1900. Han var den förste som hans sångarbröder fick följa till gravens ro i mars 1900. Han dog av kolosförgiftning i samband med en brand.
Sirkkorna har senare rest ett minnesmärke på hans grav på Jyväskylä gamla begravningsplats.
Bankkassör. Född 24.12.1856 i Borgå, död 24.3.1931 i Helsingfors. Hans föräldrar var rektorn vid Jyväskylä lyceum, Gottlieb Leopold Pesonius och Fredrika Sofia Söderström. Gift 1893 Minna Konstantia Waltonen.
Olli Pesonius gick 7 klasser Jyväskylä lyceum och efter det i Filipstads bergsskola i Sverige. Han ledde Koskensaari järnbruk i Petäjäsaari fr.o.m. 1879 tills han flyttade och fick tjänst på kontoret i Finlands Banks Jyväskylä kontor 1887. Han var bankens kassör 1895-1926. Han var representant för försäkringsbolaget Pohjola vid århundradets slut samt medlem i Jyväskylä stadfullmäktige 1896-1901.
Förutom musiken, var laxfiske och jakt hans främsta intressen.
Olli Pesonius sjöng både första och andra bas i Sirkkorna åren 1899-1915.
Revirforstmästare, född 4.1.1864 i Heinola, död 6.10.1945 i Helsingfors. Hans föräldrar var överingenjör Hugo Kasimir Nordenswan och Zelé Christina Agricola. Gift 1:o 1890 Ingrid Elisabet Stenius, 2:o Estrid Margaretha Eleonora Lagerborg.
Hugo Nordenswan skrev studenten 1886 och avlade forstmästarexamen, var i tjänst hos C.H. Ahlqvists trävaruhandel 1896-1900 och hos Utra Wood Company med tjänstgöringsort i Jyväskyla 1900-1902.
Efter att han flyttat från staden verkade Nordenswan bl.a. som lärare vid en jordbruksskola 1910-1915 och som Kouvola krets revirforstmästare 1923-1925. Sedan brukade han sin egen gård i Ekenäs. Hugo Nordenswan grundade 1898 en gymnastikförening för män i Jyväskylä. Föreningen hade sina övningar i lyceets lokaler men den lades ner redan följande år i brist på intresse. Hugo Nordenswan hade, liksom flera andra i Sirkkorna, fått kontakt med manskörsång i Studentkårens Sångare år 1889. Nordenswan hörde till första tenorerna och sjöng i Sirkkorna 1899-1902.
Fil.kand., seminarierektor. Född 12.8.1867 i Åbo, död 9.8.1938 i Helsingfors. Hans föräldrar var byggmästare August Wilhelm Johansson och Fredrika Palm. Gift 1896 med Hanna Elisabeth Blomqvist.
August Alho tog studenten i finska lyceet i Åbo 1887 och tog fil.kand-examen vid Helsingfors Universitet 1890. Efter en del vikariat på olika håll i Finland blev han kallad som kollega till Jyväskylä lyceum i matematik, fysik och biologi 1897 och följande år likaledes, i samma ämnen, till Jyväskylä Flickskola. Som lektor vid Raumo Seminarium i matematik och biologi utnämndes August Alho i slutet av år 1900 och som ledare för läroanstalten 1913.
I Raumo var han med och grundade Raumo Manskör.
Medlem i Sirkkorna var Alho åren 1900-1903, men som aktiv förstetenor deltog han troligen bara under år 1900.
”Ni vill kanske veta när Sirkkornas mest glädjefyllda tid infaller? Det är när Jyväsjärvi och Päijänne kastar av sig sina vintriga bojor, lundens björkar pryder sig i skira löv och ifrån backarnas skogsdungar sprider sig en doft av koda, - luften fylls an fåglarnas intensiva kvitter och solen skiner med spjuveraktig glans. Då överger Sirkkorna för ett ögonblick sina vardagssorger och ger sig hän åt sina båtar och åker över rena, vårliga vatten till Kalasaaris lugna stränder, där delvis dold av tallskogen, Päijänne Segelsällskaps paviljong kurar med sina tilltalande verandor.”
Så beskriver Kyösti Kanniainen i Studentkårens sångares album år 1903 begynnelsen av Sirkkornas segelsäsong. Denna period varade sedan, med undantag för en paus mitt i sommaren, fr.o.m. början av maj till långt in på hösten. Högsommaren firade körmedlemmarna var och en för sig på sina respektive sommarbeten, de flesta i sina sommarvillor i stadens omnejd eller på någon bondgård. De ivriga seglarna Stoore och Lönn flyttade till Suopelto i Sysmä och Hannikainen till Tehinsilmä vid södra Päijänne. Den laxmetande Olli Pesonius firade sin sommar invid Tarvaalakoski i Laukkaa och Mansnerus i samma socken i Ranta-Rutanen i Leppävesi.
Sirkkornas gemensamma segelturer företogs huvudsakligen till den på Kalasaari belägna Päijänne Segelsällskaps paviljon. Segelsällskapet hade byggt den timrade enkla paviljongen på den bergiga holmen för bara något år sedan. Förutom Sirkkorna användes segelsällskapets stödjepunkt som utfärdsmål av andra Jyväskyläs föreningar och sammansluningar.
Nöjesresenärer färdades till Kalasaari vid sekelskiftet ombord på små ångslupar eller med de på norra Päijänne i persontrafik insatta små ångbåtarna. Segelbåtarna bogserades oftast från Jyväsjärvi genom Äijälänsalmi till Päijänne just efter någon sådan. Körsången klingade under Sirkkornas utfärder redan ombord på dessa nästan tystgående ångbåtar och fortsatte på klipporna på Kalasaari och i paviljongen.
I bild från vänster Laurén, Hannikainen, Mård, Lönn, Mansnerus, Stoore, Alho, Blomstedt, Candelin, Hedman, Taberman, Pesonius, E.Blumenthal, Wadenstjerna och Konsin.
Motorbåtarnas omusikaliska surrande började störa naturfriden kring Päijännes stränder först någon gång efter år 1905. Vid sidan om det flitiga sjungandet i samband med nöjesturerna fiskade man, seglade och man njöt av den medhavda matsäcken.
De rikliga matkorgarna beställdes vanligen antingen från Hotell Wahlgrens kök eller från någon av Sirkkornas medlemmars kök. På Kalasaari tillagade man den medhavda matsäcken till en måltid som man avnjöt vid dukade bord på stranden. Pekka Hannikainen kokade kaffe på den öppna elden åt hela skocken och ibland halstrade man fisk på glöden, fisk som man fångat på drag eller nät, eller hötade man potatis eller kolrot under glöden. Att grilla korv på glöden blev modernt först ett halvt sekel senare.
Både på Kalasaari paviljong eller vid brasan ute, tillämpades etiketten både vad gällde klädseln liksom vid mat- och dryckesvanor. Klädseln var dock en aning ledigare än under normala stadsförhållanden, men styva kragar med fluga om halsen hade de flesta av utflyktens deltagare. Studentmössa eller en lätt skärmmössa kunde en del bära, men en bredbrättad filthatt eller knall (plommonstop) var lika vanlig. Barhuvad uppträdde ingen, lika lite som barfota. Man försökte med alla medel att hindra solbränna, så mössan eller hatten satt stadigt på. Solbad eller överhuvudtaget att lättklädd ligga i solen kunde man inte ens föreställa sig. Om man i solgasset blev varm med kläderna på, sökte man sig hellre till skuggan, än att lätta på klädseln.
Under utfärderna till Kalasaari simmade man vanligen inte. Ett hinder härvid var det kalla vattnet i början eller i slutet av sommaren, men inte ens vid sekelskiftet var det annars heller vanligt, inte ens bland den ungdomliga och sportiga gruppen Sirkkorna. Ända fram till början av detta århundrade bestod Jyväskyläbornas intresse för utomhusbad i ett plaskande i ett plankomgärdat och taktäckt badhus, som låg vid stranden av Jyväsjärvi.
Bastubadande vid stranden, som hör till nutida sommarfirande, var även det sällsynt i samband med seglatserna på Päijänne.
Strandbastu vid Päijänne i samband med villabebyggelsen, blev vanligt först fr.o.m. 1920-talet. Bastufärder på lördagskvällen gjordes istället då och då till näraliggande gårdar i Pumperi, Hovila eller Särkkä i Keljo eller till de bortom Tourujoki liggande gårdarna Eerola och Tourula. Serenader av de inspirerade Sirkkorna som tack till gårdens husmor var dessa basturesors sista och mest minnesvärda detalj.
Sirkkornas fisketurer gick vanligen till Haapakoski i närheten av nuvarande tätorten Vaajakoski. Haapakoski Fiskeriförenings fiskestuga, som låg på Keskinenkoski udde, var målet för dessa utflykter. Hela kören var ivriga deltagare på dessa resor, även om inte alla deltog i fiskandet. Resan startade vid stranden av Jyväsjärvi och gick till Haapakoskisågens brygga, en sträcka som trafikerades av ångbåtar. Efter att man tagit sig till fots genom Haapakoski sågars områden, kunde man färdas med båt på Naiskoski till den en halv kilometer längre bort belägna Keskinen-forsen. De ivrigaste laxfiskarena, Wille Lönn, G.A. Stoore , Olli Pesonius och Seeni Mansnerus gav sig iväg ut i båt och rodde lax, medan resten av sällskapet stannade kvar i väntan på ett gemensamt avnjutande av fångsten. Väntetiden fördrevs med sång och kortspel. Tack vare de omgivande klippiga bergssidorna fördes ekot av deras sång ända ut till de fiskandes öron. Den färska laxen, stekt i fiskestugans ugn, uppskattades speciellt av de på stranden väntande som resans höjdpunkt.
De vårtidiga laxroddarna förvandlades till ivriga höstliga jägare, harjakten eller jakten på orre fick också Sirkkorna på fötter. För det mesta gick jaktturen till de goda jaktmarkerna kring staden eller också åkte man ångbåt längre ut till holmar i Päijänne. Den höstliga orrjakten med lockfågel kunde inbringa en fångst av tiotals lyrstjärtar.
I harjakten deltog flera av Sirkkornas medlemmar från september ända till februari. Även dessa färder organiserades av Wille Lönn och G.A. Stoore. Deras ypperliga stövare drev under en jaktdag flera harar inom räckhåll för de på pass ståendes hagelgevär.